Att vara en sån som gärna förskönar

Japp, såäre.
Egentligen, om jag ska vara riktigt ärlig, så känns det skit. Skit skit skit.

Jag har så länge stannat kvar i hopp om att tid kommer att finnas för mig, att det kommer att bli bättre, att han kommer vilja göra saker, träffa människor. Och nu känner jag mig liksom lite snuvad på konfekten.

Jag vill så gärna att allt bara ska vara bra, det känns liksom inte som om jag fått en ärlig chans.

Att han blir förbannad över vissa saker jag gjort det köper jag, men jag köper inte att det inte finns någon som helst förståelse för varför jag har gjort som jag gjort. Varför mitt beteende stundtals är väldigt pubertalt. Nej, man ser bara reaktionen och blundar helt för aktionen.
Skit är vad det är.