Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas, att bli sedd
Det finns så mycket jag skulle vilja säga dig, om hur mycket du betydde och hur dåligt du stundtals fick mig att må.
Det senaste året har jag lärt mig att livet varken är svart eller vitt och du kommer alltid att finnas där i periferin även fastän jag går vidare. Det känns bitterljuvt men ändå sant, för det är så det är. Alla människor man träffar som gör intryck formar en, konstant och hela tiden. Man slutar aldrig utvecklas och växa.
Det är tack vare dig jag är där jag är idag och det kommer jag vara dig evigt tacksam för.
Som sagt; Min sommar/nystart är sensommaren och det känns i hela kroppen. Jag känner pirr och förväntan, ler och är lycklig.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar