Ibland känns det som att man glömmer bort att vi tre faktiskt är en liten familj, bara vi. Ändå sedan skilsmässan så har jag medvetet gjort familjen större än vad den är och ofta bjudit in mostrar och kusiner till middagarna hos mamma och även om det är mysigt med många så får man inte glömma bort vilka som är de närmsta.
Därför var det mysigt igår, bara vi tre och mormor&morfar.
Kanske har jag gjort det (förstorat familjen) för att det inte ska bli så påtagligt att pappa inte är en del av vår kärnfamilj längre, för att göra det mindre ledsamt liksom.
Alltså jag är nu 25 år men jag kan fortfarande komma på mig själv med att stoppa undan känslor/tankar som poppar upp lite då och då, som har med pappa och familjen att göra, för att de är för jobbiga att leva med.
Konstigt det där. Förstår inte varför det ska vara så. Det är ju inte min sorg utan mammas och pappas.
Ok, tänkte skriva ett inlägg om fettisdagen men det blev visst nåt helt annat.. Hm.
Jaja, fetta på nu folks!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar